onedirectiononething

Previous:
När han kom fram till dörren reste han sina armar i en segergest och skrek högt ”I’m the winner here, Destiny is a big loser!” Jag kunde inte låta bli att skratta och när vi kom in fick vi alla blickar mot oss. Jag kände hur mitt ansikte blossade upp.
Då öppnade en av killarna munnen ”So guys, what did you do out there?”

Destiny’s perspektiv

3 av killarna tittade på oss med stora leenden, medans en av dem tittade ner i golvet. Jag kunde inte se hans ansikte utan bara hans krulliga hår som hängde över ansiktet. Varför då tänkte jag. Jag hann inte tänkte mer på det innan killen som hade frågat vad vi gjort öppnade munnen igen ”I’m Louis by the way” ” And we are Liam, Zayn and Harry” Sa killen med det lite krulliga håret och pekade på sig själv, killen med svart hår och killen med lockarna. När killen som tydligen hette Harry tittade upp och log ett leende kändes det som att hela min värld rasade ihop. Det kunde inte vara han, det får inte vara han. Nej, nej nej. Tårarna började bränna bakom ögonlocken. Jag slängde av mig skorna och sprang fort upp för trappan, in i mitt rum och slängde mig i sängen. Det kunde inte vara sant. Killen som faktiskt gjorde mig gravid och sen lämnade mig ensam i en helt främmande lägenhet, i en främmande stad, var tillbaka. Jag kunde inte förstå det. Tårarna forsade ner för mina kinder när jag hörde någon öppna dörren.  Jag tittade försiktigt upp och där stod han. Flackandes med blicken men när han tittade på mig så låg han lite, leendet jag föll för.
Det blev för mycket. Jag tog kudden och slängde den så hårt jag kunde mot honom ”Get out of here, you’re ashole!” skrek jag så att säkert hela grannskapet hörde. ”I’m so sorry” viskade han innan han gick ut och stängde dörren försiktigt efter sig. Det här får bara inte vara sant. Jag kan inte bo kvar här. Jag vill inte, nej, jag måste bort, bort från honom. Att han ens har mage att komma hit, efter vad han har gjort mot mig.

Harry’s perspektiv

I didn’t want to meet Destiny’s eyes. I know that what I did to her was wrong, really, really wrong. But I can’t change the past. So I just looked up at her and I saw the tears in her eyes before she ran up to her room. Everyone looked at me “I’m just… going to check her” They just looked confused, which I understand, I mean they didn’t know anything about this. I opened her door slowly and there she was, lying on her bed and cried. I didn’t know where to look but when I got eye contact with her I smiled. I saw the sadness and anger in her eyes before she threw a pillow at me and screamed “Get out of here, you’re ashole!” I was shocked and whispered “I’m so sorry” before I left the room. I could hear her crying while I went downstairs. And as I expected everyone stared at me. “Okay, now you’re really have to explain what just happened” Said Louis and Niall continued “Yeah man, what did you do? And do you even know each other?” I realized that I would not get away with this, but I can’t tell them while her parents are here “I’ll tell you later, back home” Everyone just stared and I sat down and continued to be quiet.

*At Louis and Harry’s  apartment*

“Okay man, now you HAVE to tell me what’s happened with Destiny” Louis said and gave me a serious look. “It all started about one and a half year ago. She was in London with a friend and we met at milkshake city. We switched number and we met a lot that week. And then there was one night. We did ‘that’ and then when she was asleep I left, said nothing to her, didn’t pick up the phone when she was calling and I didn’t answer her messages.  I did it because I was about to fall for her, but she was just staying for one week and I didn’t want to fall in love with her so I just left”
Louis stared at me like I was stupid or something, which I were so. “Harry, that was not okay. You can’t just sleep with a girl and then just leave her, were did you have it?” “I know, it was wrong, I really know that but.. we were at my place..” “So you left a girl in a strange apartment, in a strange city?” “Yes I did..” “oh god Harry you really need to fix this. We are going to work with her father.” “I know, but you heard her, she doesn’t want to talk to me” “yeah, wonder why” Louis said ironically. “Yes I know why, but I’ll try okay” “You better do that, or else I don’t know how we are going to work with her father”

Destiny’s perspektiv

Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag hade ingen att prata med och killarna tyckte väl säkert att jag var störd eller något. Jag höll på att somna då min mobil vibrerade. Ett sms från ett nummer jag inte hade sparat.
*Hey beautiful, I got your number from your dad, sorry about that. Do you want to tell me what’s happened before? And why didn’t you tell me you knew Harry? Hugs Niall xx*
Tårarna började rinna igen. Hur skulle jag göra? Skulle jag berätta för Niall hur det låg till, eller skulle jag bara skita i allt som har med killarna att göra?

Jag bestämde mig för att i alla fall svara honom. Det kunde ju inte skada i varje fall.

*Hi, I don’t know if you even want to hear what happened. I didn’t know that it was Harry, and I’m so sorry, but I can’t hang out with you guys anymore. I can’t meet him. Never, sorry. Hugs Destiny x*

Det var nog det svåraste sms:et jag någonsin har skrivit. Men jag klarar inte av att träffa honom igen. Det går inte. Jag får ännu ett sms, men inte från Niall, utan från ännu ett okänt nummer.

*Hi, it’s me. Harry…*