One Thing - 6
Previous:
“Don’t lie to me Harry. You can’t fix this. You can’t just go and make a girl pregnant and then just think that everything’s going to be fine. It doesn’t work that way. Just realize that!” My face was red, I screamed and was so angry. “Wait wait wait. What? Harry why didn’t you tell me that! You’re so in trouble now” Louis said. Harry just starred shocked at us “WHAT? What did you just said? PREGNANT!?”
Harry's perspektiv
I didn't understood what he talked about. Pregnant. No that couldn't be true. No way. She would have told me. Or would she? I was an idiot who did that to her. But this is her fault too. No who I'm kidding. This is all my fault. My thoughts was spinning around when I saw Niall looked at me and then everything became black.
Niall's perspektiv
"Hey Lou, come here, NOW!" I screamed when I saw Harry fall to the floor. Louis came running from the kitchen and when he saw what happened he ran to him and took him to the bed. " He just passed out, we have to let him rest for a while" "Do, do you think he didn't know about this?" " Yeah, Niall probably if we are going after his reaction when you said it"" But I, I, I have to go" I said and ran out of the apartment. I didn't stop until I came to the special park. Nobody knew about this park. I sat and just wondering if I where to hard to him. I mean, he didn't even know anything about this. And I can actually see the remorse in his eyes. I don't know. Maybe I should just forget about all this and go back to normal again.
Destiny's perspektiv
Jag hade inte lämnat sängen på 3 dagar nu. Ingen av killarna hade hört av sig. Eller vem hade jag förväntat mig skulle höra av sig? Jag kände dom knappt. Pappa kom in i rummet för 10onde gången idag, och klockan var bara 2. "Destiny snälla, du måste gå upp. Jag vet att det är svårt, men snälla. Du kan inte ligga här inne för evigt. Du måste ut!" "Okej" sa jag snabbt och reste mig upp. Pappa såg ut som att han hade sett en stor björn mitt framför honom, jag antog att det var för att jag inte hade rört mig ur sängen de närmsta dagarna, och nu gick jag med på det utan protester. Men jag kände faktiskt för att gå ut. Solen lyste genom fönstret och jag ville utforska London.
Jag gick och gick utan att veta vart jag var på väg egentligen när jag kom fram till en park, den såg minst ut sagt övergiven ut. Jag tittade mig runt, när min blick fastnade på något, eller rättare sagt någon. På bänken satt det en kille med händerna i ansiktet. Det var något bekant med honom. Och när han tittade upp och mötte min blick såg jag det. Det var Niall. Och han såg allt annat än glad ut.
Jag gick mot honom och satte mig bredvid "Hey, what's happened?" sa jag med en medlidande blick. "You really don't want to know" sa han och tittade bort. "Niall! Look at me" han tittade försiktigt in i mina ögon. "I want to know, I care about you, and you were there for me when I needed someone, and now I'm here for you" Jag kunde skymta ett litet leende i hans ansikte. "I, I can't be with you any more, I'm so sorry Destiny. I really really like you, and that's why. I see that you still like Harry, and I can't stand it and" Jag avbröt honom direkt "Niall, no, just, no" Jag lutade mig fram och han förde sitt ansikte fram även han. Wow, våra ansiktet var så nära varandra att jag kunde känna hans andetag. Jag tittade djupt in i hans fina ögon...
Sådär. Jag är back on track igen! Datorn är hemma och den har precis börjat fungera. Så här har ni kapitel 6! Har inga bilder på datorn och har varken tid eller ork att leta upp några heller så ni får nöja er med ett bildlöst inlägg.
Men fortsätt att kommentera! Ju mer ni kommenterar, ju fler och längre kapitel får ni!
“Don’t lie to me Harry. You can’t fix this. You can’t just go and make a girl pregnant and then just think that everything’s going to be fine. It doesn’t work that way. Just realize that!” My face was red, I screamed and was so angry. “Wait wait wait. What? Harry why didn’t you tell me that! You’re so in trouble now” Louis said. Harry just starred shocked at us “WHAT? What did you just said? PREGNANT!?”
Harry's perspektiv
I didn't understood what he talked about. Pregnant. No that couldn't be true. No way. She would have told me. Or would she? I was an idiot who did that to her. But this is her fault too. No who I'm kidding. This is all my fault. My thoughts was spinning around when I saw Niall looked at me and then everything became black.
Niall's perspektiv
"Hey Lou, come here, NOW!" I screamed when I saw Harry fall to the floor. Louis came running from the kitchen and when he saw what happened he ran to him and took him to the bed. " He just passed out, we have to let him rest for a while" "Do, do you think he didn't know about this?" " Yeah, Niall probably if we are going after his reaction when you said it"" But I, I, I have to go" I said and ran out of the apartment. I didn't stop until I came to the special park. Nobody knew about this park. I sat and just wondering if I where to hard to him. I mean, he didn't even know anything about this. And I can actually see the remorse in his eyes. I don't know. Maybe I should just forget about all this and go back to normal again.
Destiny's perspektiv
Jag hade inte lämnat sängen på 3 dagar nu. Ingen av killarna hade hört av sig. Eller vem hade jag förväntat mig skulle höra av sig? Jag kände dom knappt. Pappa kom in i rummet för 10onde gången idag, och klockan var bara 2. "Destiny snälla, du måste gå upp. Jag vet att det är svårt, men snälla. Du kan inte ligga här inne för evigt. Du måste ut!" "Okej" sa jag snabbt och reste mig upp. Pappa såg ut som att han hade sett en stor björn mitt framför honom, jag antog att det var för att jag inte hade rört mig ur sängen de närmsta dagarna, och nu gick jag med på det utan protester. Men jag kände faktiskt för att gå ut. Solen lyste genom fönstret och jag ville utforska London.
Jag gick och gick utan att veta vart jag var på väg egentligen när jag kom fram till en park, den såg minst ut sagt övergiven ut. Jag tittade mig runt, när min blick fastnade på något, eller rättare sagt någon. På bänken satt det en kille med händerna i ansiktet. Det var något bekant med honom. Och när han tittade upp och mötte min blick såg jag det. Det var Niall. Och han såg allt annat än glad ut.
Jag gick mot honom och satte mig bredvid "Hey, what's happened?" sa jag med en medlidande blick. "You really don't want to know" sa han och tittade bort. "Niall! Look at me" han tittade försiktigt in i mina ögon. "I want to know, I care about you, and you were there for me when I needed someone, and now I'm here for you" Jag kunde skymta ett litet leende i hans ansikte. "I, I can't be with you any more, I'm so sorry Destiny. I really really like you, and that's why. I see that you still like Harry, and I can't stand it and" Jag avbröt honom direkt "Niall, no, just, no" Jag lutade mig fram och han förde sitt ansikte fram även han. Wow, våra ansiktet var så nära varandra att jag kunde känna hans andetag. Jag tittade djupt in i hans fina ögon...
Sådär. Jag är back on track igen! Datorn är hemma och den har precis börjat fungera. Så här har ni kapitel 6! Har inga bilder på datorn och har varken tid eller ork att leta upp några heller så ni får nöja er med ett bildlöst inlägg.
Men fortsätt att kommentera! Ju mer ni kommenterar, ju fler och längre kapitel får ni!
Kommentarer
Postat av: Anonym
jättebra! :D
Postat av: Anonym
skitbra! :D
Postat av: Matilda
Jag älskar storyn så jävla mycket att jag vill döööö!!! Sååå braaaaaaa novell :'9))
Postat av: Moa
Mera! Love it!
Postat av: one direction fan
Kan jag skriva noveller med dig????Snälla
Trackback
